•  
  • Allt material på hemsidan är skyddat enligt lagen om upphovsrätt © Konsthallen Hishult 2021 0

Alt image
Stacks Image 289611
Om Konsthallen
Hur & När?  
Stacks Image 289564
Hur & När? Hur i... & Varför? Konsthallen Hishult – jag skall förklara!

Jo, alla frågor är förmodligen berättigade. Vad är det som drivit mig? Sanningen är nog att det är familjebanden, traditionen och anorna till den gamla Gästgivaregården som spökar i grunden. Min farfars far startade den verksamheten år 1884, alltså 110 år före Konsthallen öppnade. Nåväl – hursomhelst så fick jag växa upp på ett litet ”pensionat” där mina föräldrar, Magda och Sten-Hugo, såg som en av sina främsta uppgifter att få se sitt enda barn som en väluppfostrad parvel som var artig, tjästvillig, bugade djupt, hade handfast handgrepp, klippte gräset, torkade disken, hade ögon i nacken mm, mm. Detta bidrog säkert till att när jag skådade in i framtiden, så var det inte i Hishult jag skulle hamna, utan så långt bort som möjligt (i en Hishultspågs perspektiv). Nu blev det som så, att jag blev intresserad av konst, framför allt av att vara en delaktig i framställningen av grafik till konstnärer. Detta ledde till att jag byggde och startade ett litet screentryckeri i början av 80-talet här på tomten i Hishult med ambitionen att bli en väldigt duktig tryckare som kunde jobba med de flesta konstnärer. Föräldrarhemmet, Gästgivaregården, blev ett viktigt nav i hela processen. Konstnärerna tycktes må bra i Hishult, god mat, trevligt sällskap och dessutom fick man sin uppgift löst och åkte hem med en färsk grafisk upplaga. Ibland undrade jag om det var mitt arbete eller mina föräldrars omsorg som var mest lockande. Hur som helst så var det en kombination som fungerade. För min egen del så ville jag efter en tid komma lite längre i den konstnärliga processen – jag ville försöka mig på utställningsverksamheten, bygga en ny lokal där jag kunde visa vad vi åstadkom i tryckeriet.
Fantasierna skenade i det euforiska sena 80- och tidiga 90-talet. Jag träffade då arkitekten och konstnären Maria Schad som vips hade ritat en Konsthall i Hishult. När jag såg dessa ”overkliga” ritningar, ja då var jag helt såld – detta projekt skulle genomföras.
Resten är en historia som vi nu är mitt i och vars utveckling förmodligen/förhoppningsvis inte har sett sitt slut! Naturligtvis så finns det så oändligt mycket mer att berätta och förhoppningsvis kommer det också mer vid senare tillfälle! Välkommen till Hishult, för att uppleva och koppla av, njuta och glädjas här på Gästgivaregården och Konsthallen – det gör oss alla glada!
Hälsar Kjell Åke Gustafsson
Stacks Image 289599

Foto: Kwesi Olsson

Leva sin passion! Gäst: KjellÅke Gustafsson, ägare till Konsthallen, Hishult

Det här är ett samtal som du inte ska missa, det tar ca 50 min, det är ett  roligt, innerligt och inspirerande samtal om hur man drar igång ett neverending projekt: att bygga en konsthall i Hishult.
Vardagsfilosoferna åkte på slingrande småvägar genom skogen i Hallands inland och kom till slut fram till Konsthallen i Hishult och där möter vi vår gäst Kjell Åke Gustafsson som när han började bygga sin konsthall som invigdes för 21 år sen, ansågs som 'idioten från Hishult'.  Han var inte galen han hade en passion och han hade Gästgivaregården som han ärvt efter sina föräldrar ur den kom inte bara konsthallen utan även en fantastisk skulpturträdgård där också många olika rosensorter blommar, restaurang, café och nya rum för övernattning alla olika med den vackraste konst på väggarna, ett eget hem, och mycket mer. Kjell Åke bygger, bygger om och bygger till. Det bara pågår. 
Det galna konstprojektet blev en otrolig framgång! Nu står konstnärer på kö för att få ställa ut där. Den vackra konsthallen gör något med en när man stiger in där, man får stiga in i konsten!  KjellÅke ser till att det blir blir ett storartat möte mellan oss och konsten för han är noga med hur konstverken ställs ut, hur de hängs och hur de på så vis kommunicerar med varandra och oss som betraktar dem. Och man stannar gärna länge i konsthallen.  
Så ta en paus i dina bestyr och lyssna till KjellÅke Gustafssons inspirerande berättelse om hur han byggde en konsthall i Hishult och vad,faktiskt, en födelse- och uppväxtplats har för betydelse! 
Hishult i Mitt Hjärta  
Hishult i Mitt Hjärta – en lyrisk tillbakablick

För gott och väl 10 år sedan blev jag uppringd av Hallands - postens kulturchef. Hon bad mig att recensera den då aktuella utställningen på Konsthallen Hishult. Visst. Gärna. Men Hishult? – en plats jag aldrig hört talas om och som av kartan att döma låg ungefär ”in the middle of nowhere”. Vem utställaren var har jag tyvärr glömt. Däremot har jag inte glömt det intryck Konsthallen och dess funktionellt minimalistiska arkitektur gjorde på mig, när jag väl letat mig dit. Det blev kärlek vid första ögonkastet. En kub fylld av ljus med sidenmjuka betongväggar (vem var det som sade att betong inte är vackert?). Ett stort panoramafönster mot trädgården som då fortfarande var mer trädgård än skulpturpark. Ett mer kongenialt scenrum för konstutställningar av skilda slag hade jag svårt att föreställa mig. Intrycket har blivit bestående. Arkitekturens skönhet är diskret. Trots tillbyggnader har den genom åren nöjt sig med att tjäna som lågmäld bakgrund till den konst som visas. Sedan mitt första besök har jag sett tiotals och åter tiotals utställningar som för några veckor tagit Konsthallens väggar, golv och loft i besittning. Jag har sett fotokonst, objekt, skulpturer, teckningar, grafik, keramik. Rekonstruktioner av konstnärshem. Stolarna ska inte heller glömmas bort. Stolar som objekt. Som design. Som konst. Och så måleri förstås. Måleri i skilda tekniker. Figurativt och nonfigurativt. Expressiva eruptioner och stillnad fotorealism. Konkretism, minimalism. Färgsprakande med knockouteffekter, lyriskt nedtonade till gryningsljus och skymningsmörker. Tillsammans representerar knippet av utställningar ett spektrum som sträcker sig från konstens A till dess Ö. Dessutom återspeglar de inte bara Kjell Åke Gustafssons fingertoppskänsla för god konst utan också hans eklektiska smak och vidsyn. En vidsyn som trots att den ter sig gränslös ändå inte är kravlös. När jag ser tillbaka på de gångna årens många utställningar inser jag att det alla olikheter till trots ändå finns en röd tråd som förbinder dem. En tråd som tvinnats av till lika delar ett orubbligt krav på kvalitet och ett lika orubbligt krav på att varje visat verk ska vara förankrat i en estetisk grundsyn. En dimension som i konstens dagsläge annars skrämmande ofta betraktas som överkurs. Kvalitet och estetik i ständigt nya och ofta överraskande konstellationer. Det första ögonblickets kärlek till Konsthallen i Hishult har med åren blivit permanent.
Britte Montigny
En kyrkby  
Hishult är en kyrkby i Laholms kommun där befolkningen krymper, men besökstalen växer. I byn finns attraktioner som den vackra kyrkan, konsthallen, två gästgivargårdar, gamla bron över Smedjeån. Det som nu ser till att det kommer besökare till byn är framför allt kombinationen konsthall/gästgivargård. Eller Kokkonsthallen. Kokkonst är inte någonting som kom med Tv-kockarna. Det har varit ett mått på skicklighet i köket länge, ända sedan den inhemska husmanskosten fick guldkant av invandrande kockar långväga ifrån.
Enligt Svenska Akademiens ordlista så kom begreppet in i svenska språket redan 1639, alltså ungefär samtidigt som Hishults kyrka fick sin åttkantiga dopfunt med baldakin, skuren i kärnek, ett gediget renässansarbete med evangelisterna avbildade runt foten. Men symbiosen mellan kok och konst får liksom en alldeles särskild laddning här i Hishult, i kombinationen av den gamla gästgivargården och den jämförelsevis nya konsthallen. Uttryck blir smaker, program blir menyer och hängningar blir uppläggningar.

Presentationen är lika viktig i båda lokalerna, som förresten flyter ihop så att men inte riktigt vet var det ena börjar och det andra slutar. Som om det nu skulle spela någon roll. Det är klart att den här kombinationen drar folk. Det finns inte så många gästgivargårdar kvar, inte som serverar mat ovanför turistmenyn i vart fall. Konsthallar finns det däremot gott om, men det är dessvärre lite väl många med turistmenyer där också.
Alltsedan premiärutställningen med Olle Kåks 1994 och under de två decennierna som nu gått har Kjell Åke Gustafsson bjudit in och serverat de konstnärer han verkligen själv vill se, samla och bli vän med. Men som han också brinner för att dela med andra. Med bredd vad gäller material och genre, men smalt vad gäller kvaliteten. Bara från översta hyllan med fokus på det bästa av det närmaste. Nordisk ”husmanskonst” med guldkant, om man så vill. Eftersom jag själv är en produkt av en kallskänka och en konstsmed, så förstår jag var Kjell Åke kommer ifrån, och ibland också vart han är på väg. Han uppskattar som jag andra element i konsten, utöver den utsökta estetiken, de lärda referenserna och de numera oundvikliga appropriationerna. Han värderar delaktigheten högt, liksom det personliga tilltalet och inte minst det som hantverket kan tillföra. Allt det där som man upptäcker först när man tror att man sett konstverket.
Sune Nordgren hösten 2013
Orangeriet 
”Orangeriet” 2007
Välkommen till en inblick i vår ”nya” värld. Nu har äntligen den för mig viktiga tillbyggnaden ”Orangeriet” blivit av. Flera har tröttnat under mognadstiden, men det har också funnits många som har förstått min känslomässiga tveksamhet och försiktigt visat sin entusiasm. Heikki har lyssnat, ritat, ändrat, förklarat och försökt att få ihop sina moduler. De som åstadkommit de nya tillbyggnaderna är den trogna skara som alltid funnits till hands när det har skett förändringar. Denna gång har nya duktiga entreprenörer tillkommit. Min far, Sten Hugo, uttryckte sig under sin sista tid i våras att han ville att utvecklingen ej skulle stanna av. Jag tror att han skulle känt sig stolt. Glädje, förnuft, envishet och entusiasm har förenats. Nu när de nya utrymmena står färdiga så känns det väldigt rätt att projektet fick tid att mogna ordentligt. Vi har fått fantastiska rum, både ute och inne och en ny upplevelse i kontakten med parken som även har vunnit på att bli kringbyggd. Detta ger vår verksamhet förstärkta möjligheter och besökarna en unik helhetsupplevelse. Konsthallen har passerat en milstolpe. Jag vågar påstå att det här blev väldigt bra. Ett stort tack till alla som visat entusiasm för Konsthallens och Gästgivaregårdens utveckling.
De konstnärer som nu finns med på denna utställning är en blandning av gammalt och nytt. Naturligtvis finns Olle Kåks (premiärutställare i oktober 1994) och LG Lundberg med, de utgör ju en känslomässig ryggrad i verksamheten. Men även några nya utställare finns med. Doris Bloom, som stack ut på årets ArtCopenhagen, och Zaida Thorgren. Det känns även roligt att återse Vibeke Tøjner här i Hishult. Dessutom deponerar Peter Tillberg sin jättemålning Bergrum/Luftrum (2 x 300x500 cm) för framtiden i Orangeriet. Målningen har haft en avgörande betydelse för rummets utseende och utformning. Varmt välkomna till nya upplevelser i Hishult!

Kjell Åke Gustafsson, 14 oktober 2007
... att resa i tid och rum 
... att resa i tid och rum
Jag på besök i Vinci, Italien. Det var på våren 1999 och Staffan Nihlén skulle ha vernissage med utställningen ”I Leonardos fotspår” på DaVinci museet. Den efterföljande festen med de tillresta konstnärsvännerna blev början till en vänskap med Kjell Åke Gustafsson som naturligtvis ledde mig till Hishult och Konsthallen. Besöken blev allt frekventare och ledde till inspirerande samvaro i Hishult med utställare och besökare. Under något av dessa besök berättade Kjell Åke om sina planer på att utöka verksamheten och visade skisser och modell för mig. Jag kunde känna en viss oro eller tveksamhet hos honom inför projektet. Kändes det riktigt? Var det den rätta lösningen? Vi kom att diskutera olika möjligheter. Vad var de viktigaste i verksamheten? Hur skulle lokalerna kunna utnyttjas? Utnyttjades tomtens förutsättningar, norrljuset eller dagens ljus och skuggor, besökarens orienterbarhet, sekvenser av rum, utblickar, en spännande vandring som knyta ihop Konsthallens entré med restaurangen, boklådan och grafikverkstaden. Jag kände att vi hade en gemensam grundsyn... om det vackra, om estetik, konst och arkitektur. Vi gjorde gemensamma resor och skaffade oss förebilder, dels från Louisiana, dels från ett besök på Sofiero med dess inspirerande orangeri i strålande sensommarsol. Under samtal och skisser växte tankarna kring Konsthallens ”Orangeri” så sakta fram. Den glasade gången längs med Konsthallsparken sammanbinder det kringbyggda Atriet, mot vilken Orangeriet öppnar sig, med den vackert sluttande gräsytan. Orangeriets närhet och koppling till köket och cafeterian ger utökade möjligheter till middagar, konferenser, utställningar...
Orangeriet har en slutenhet mot söder och det generösa glastaket öppnar rummet mot norr. Härliga putsade tjocka väggar anknyter till känslan av de gamla stenmurarna i de ladugårdsbyggnader som en gång omslöt Gästgivaregården. Den längsgående skira glasväggen, som skiljer ute och inne, omges av laserade sågade bräder i taket. Detta öppnar upp kontakten med trädgårdens gröna yta med utblick över skulpturer och Björn Wessman’s zen-trädgård, ASA-stenar.

...en härlig känsla att återvända hit
Ännu en underbar fredag kväll, efter det att Kjell-Åke hade ringt och på sitt ganska misstänkt lugna och sakliga sätt berättade att hans medhjälpare på måndag morgon ämnade gjuta en platta i betong utanför Konsthallens västra sida, erbjöd jag mig att sätta mig bakom ratten igen. Någon timme senare stod vi utanför Konsthallen, vid den japanska trädgården, mätte och stegade. Kjell Åke berättade och jag ritade... en skiss ”typ Heikki” d.v.s. en tredimensionell ritning, fast i två dimensioner, dessutom ovanpå varandra, både hur det ser ut vid takfoten och vid betongkanten och i hörnet av glaspartiet. Allt var ju så självklart! Någon gång har väl Kjell Åke antytt något om att jag kanske kunde rita på flera papper, så att det så att säga bara var ett lager på varje ritning... Det dyker ju alltid upp nya tankar och idéer under byggnationen, vilket naturligtvis ger oanade möjligheter... och framförallt så är det ju så himla kul!


I all hast... me’ go’a hälsningar! Oktober 2007 Heikki Särg

Konsthallen 25 år 
Naturligtvis har jag varit införstådd i att Konsthallen skulle fira 25-år 2019 (starten var den 15:e oktober 1994), men på något sätt har detta varit väldigt svårt att förstå. Har det verkligen förlupit snart 30 år sedan planeringen av detta på förhand utdömda projekt tog sin början? I stort sett var det nog bara Sparbanken i Hishult som inte tvivlade alltför mycket på min idé om att bygga en Konsthall ihop med det gamla familjeföretaget, Gamla Gästgivaregården, där jag då samtidigt blev 4:e generationen som driver detta lilla etablisemang. Men det var då det! Konsthallsäventyret började byggas under den värsta lågkonjukturen i vår tid. Detta var förmodligen något som gjorde att hela projektet omgående fick ett stort medialt genomslag, vilket vi fortfarande har glädje av – trots den idag nästintill obefintliga mediala bevakningen.

Tidsbegreppen förändras i takt med ålderdom, så är det i alla fall för mig! Jag kommer ihåg situationer under byggtiden där det lämnades 10-års garanti, detta kändes då i princip som livstid – så långt in i framtiden gick inte ens att tänka. Nu är det helt annorlunda!
Nåväl, nu är vi här, 25 år senare och fortfarande vid liv. Vår utställning nu blir #150, då räknat huvudutställningar i Konsthallen (alltid sex per år och alla utställare presenterades på föregående uppslag). Byggnaden och trädgården har förändrats/ utvecklats mycket under de år som förflutit.
Nu de senare åren har vi satsat mycket på att utveckla parken, något som egentligen tog sin början redan 1997 då Björn Wessman, tillsammans med arkitekten Björn Sjunneson, anlade den Zen- inspirerade trädgården ASA-stenar.
För 5 år sedan lockade samme Wessman mig att köpa ca 15 rhododendronbuskar, jag tyckte att det var på tok för många, men sedan tog det fart. Nu har det blivit, tillsammans med högklassiga skulpturer, en ansenlig parkanläggning med över 350 surjordsbuskar – och fler kommer det att bli!

Jag måste villigt erkänna att jag är mycket stolt över resultatet och på det vis som detta har skapat på. Denna process kommer att fortgå ännu några år och målet är att göra Konsthallen, Gästgivaregården och Parken till en särdeles unik anläggning som klarar av att jämföras med de bästa. Uthålligheten har vi redan testat! Konstnärerna och den konstnärliga kvalitén får inte glömmas bort, den måste alltid komma i första hand. Utan den finns ingen långsiktighet.

När det gäller de tre första konstnärerna vilka finns med på denna utställning, som samtliga är döda, har jag en speciell relation till och kortfattat skall jag förklara mig: Olle Kåks; var den första Konstnär jag träffade 1979 och en anledning till att jag valde konsten som yrke och indirekt till Konsthallens existens. Bengt Orup; en flitig gäst hos mig under 80-talet då jag tryckte hans grafiska blad / serigrafier. Ett resultat av detta har blivit en stor samlig av Orups konst, inte då minst glas. Orup var främst knuten till Johansfors glasbruk där han, med avbrott, var konstnärlig ledare under åren 1951-74.
Barbro Bäckström; tidigt 80-tal vann jag en fin nätskulptur av Barbro på AURA konstförening i Lund. Detta blev upptakten till ett planerat grafiskt samarbete, som tyvärr ej kunde genomföras pg.av hennes sjukdom. Den retrospektiva utställningen på Konsthallen 2001 är idag legendarisk och gör Barbro nu självklar.

För min egen del så har jag alltid känt mig som figuren på Olle Kåks målning på nästa sida, kämpande och liggande på rygg med mina långsträckta armar jonglerande verksamheterna. Det har på något konstigt sätt fungerat och jag ser verkligen fram emot de kommande åren.
Ett stort, stort tack skall riktas till personalen som gör ett storARTat arbete. Roligt, är det! Ett tack till mina föräldrar, Magda och Sten Hugo, som trodde på mig. För det är jag evigt tacksam. Orden i Anders Thessings bild på sista sidan känns som en självklar tanke från mina föräldrar och en hälsning från mig till dem.
Hishult 2019.10.22 Kjell Åke Gustafsson