Jag på besök i Vinci, Italien. Det var på våren 1999 och Staffan Nihlén skulle ha vernissage med utställningen ”I Leonardos fotspår” på DaVinci museet. Den efterföljande festen med de tillresta konstnärsvännerna blev början till en vänskap med Kjell Åke Gustafsson som naturligtvis ledde mig till Hishult och Konsthallen. Besöken blev allt frekventare och ledde till inspirerande samvaro i Hishult med utställare och besökare. Under något av dessa besök berättade Kjell Åke om sina planer på att utöka verksamheten och visade skisser och modell för mig. Jag kunde känna en viss oro eller tveksamhet hos honom inför projektet. Kändes det riktigt? Var det den rätta lösningen? Vi kom att diskutera olika möjligheter. Vad var de viktigaste i verksamheten? Hur skulle lokalerna kunna utnyttjas? Utnyttjades tomtens förutsättningar, norrljuset eller dagens ljus och skuggor, besökarens orienterbarhet, sekvenser av rum, utblickar, en spännande vandring som knyta ihop Konsthallens entré med restaurangen, boklådan och grafikverkstaden. Jag kände att vi hade en gemensam grundsyn… om det vackra, om estetik, konst och arkitektur. Vi gjorde gemensamma resor och skaffade oss förebilder, dels från Louisiana, dels från ett besök på Sofiero med dess inspirerande orangeri i strålande sensommarsol. Under samtal och skisser växte tankarna kring Konsthallens ”Orangeri” så sakta fram. Den glasade gången längs med Konsthallsparken sammanbinder det kringbyggda Atriet, mot vilken Orangeriet öppnar sig, med den vackert sluttande gräsytan. Orangeriets närhet och koppling till köket och cafeterian ger utökade möjligheter till middagar, konferenser, utställningar…
Orangeriet har en slutenhet mot söder och det generösa glastaket öppnar rummet mot norr. Härliga putsade tjocka väggar anknyter till känslan av de gamla stenmurarna i de ladugårdsbyggnader som en gång omslöt Gästgivaregården. Den längsgående skira glasväggen, som skiljer ute och inne, omges av laserade sågade bräder i taket. Detta öppnar upp kontakten med trädgårdens gröna yta med utblick över skulpturer och Björn Wessman’s zen-trädgård, ASA-stenar.
…en härlig känsla att återvända hit
Ännu en underbar fredag kväll, efter det att Kjell-Åke hade ringt och på sitt ganska misstänkt lugna och sakliga sätt berättade att hans medhjälpare på måndag morgon ämnade gjuta en platta i betong utanför Konsthallens västra sida, erbjöd jag mig att sätta mig bakom ratten igen. Någon timme senare stod vi utanför Konsthallen, vid den japanska trädgården, mätte och stegade. Kjell Åke berättade och jag ritade… en skiss ”typ Heikki” d.v.s. en tredimensionell ritning, fast i två dimensioner, dessutom ovanpå varandra, både hur det ser ut vid takfoten och vid betongkanten och i hörnet av glaspartiet. Allt var ju så självklart! Någon gång har väl Kjell Åke antytt något om att jag kanske kunde rita på flera papper, så att det så att säga bara var ett lager på varje ritning… Det dyker ju alltid upp nya tankar och idéer under byggnationen, vilket naturligtvis ger oanade möjligheter… och framförallt så är det ju så himla kul!
I all hast… me’ go’a hälsningar! Oktober 2007 Heikki Särg
