Hur i… & Varför?
Konsthallen Hishult – jag skall förklara!
Jo, alla frågor är förmodligen berättigade. Vad är det som drivit mig? Sanningen är nog att det är familjebanden, traditionen och anorna till den gamla Gästgivaregården som spökar i grunden. Min farfars far startade den verksamheten år 1884, alltså 110 år före Konsthallen öppnade. Nåväl – hursomhelst så fick jag växa upp på ett litet ”pensionat” där mina föräldrar, Magda och Sten-Hugo, såg som en av sina främsta uppgifter att få se sitt enda barn som en väluppfostrad parvel som var artig, tjästvillig, bugade djupt, hade handfast handgrepp, klippte gräset, torkade disken, hade ögon i nacken mm, mm. Detta bidrog säkert till att när jag skådade in i framtiden, så var det inte i Hishult jag skulle hamna, utan så långt bort som möjligt (i en Hishultspågs perspektiv). Nu blev det som så, att jag blev intresserad av konst, framför allt av att vara en delaktig i framställningen av grafik till konstnärer. Detta ledde till att jag byggde och startade ett litet screentryckeri i början av 80-talet här på tomten i Hishult med ambitionen att bli en väldigt duktig tryckare som kunde jobba med de flesta konstnärer. Föräldrarhemmet, Gästgivaregården, blev ett viktigt nav i hela processen. Konstnärerna tycktes må bra i Hishult, god mat, trevligt sällskap och dessutom fick man sin uppgift löst och åkte hem med en färsk grafisk upplaga. Ibland undrade jag om det var mitt arbete eller mina föräldrars omsorg som var mest lockande. Hur som helst så var det en kombination som fungerade. För min egen del så ville jag efter en tid komma lite längre i den konstnärliga processen – jag ville försöka mig på utställningsverksamheten, bygga en ny lokal där jag kunde visa vad vi åstadkom i tryckeriet.
Fantasierna skenade i det euforiska sena 80- och tidiga 90-talet. Jag träffade då arkitekten och konstnären Maria Schad som vips hade ritat en Konsthall i Hishult. När jag såg dessa ”overkliga” ritningar, ja då var jag helt såld – detta projekt skulle genomföras.
Resten är en historia som vi nu är mitt i och vars utveckling förmodligen/förhoppningsvis inte har sett sitt slut! Naturligtvis så finns det så oändligt mycket mer att berätta och förhoppningsvis kommer det också mer vid senare tillfälle! Välkommen till Hishult, för att uppleva och koppla av, njuta och glädjas här på Gästgivaregården och Konsthallen – det gör oss alla glada!
Hälsar Kjell Åke Gustafsson
Hishult i Mitt Hjärta – en lyrisk tillbakablick
För gott och väl 10 år sedan blev jag uppringd av Hallands – postens kulturchef. Hon bad mig att recensera den då aktuella utställningen på Konsthallen Hishult. Visst. Gärna. Men Hishult? – en plats jag aldrig hört talas om och som av kartan att döma låg ungefär ”in the middle of nowhere”. Vem utställaren var har jag tyvärr glömt. Däremot har jag inte glömt det intryck Konsthallen och dess funktionellt minimalistiska arkitektur gjorde på mig, när jag väl letat mig dit. Det blev kärlek vid första ögonkastet. En kub fylld av ljus med sidenmjuka betongväggar (vem var det som sade att betong inte är vackert?). Ett stort panoramafönster mot trädgården som då fortfarande var mer trädgård än skulpturpark. Ett mer kongenialt scenrum för konstutställningar av skilda slag hade jag svårt att föreställa mig. Intrycket har blivit bestående. Arkitekturens skönhet är diskret. Trots tillbyggnader har den genom åren nöjt sig med att tjäna som lågmäld bakgrund till den konst som visas.
Sedan mitt första besök har jag sett tiotals och åter tiotals utställningar som för några veckor tagit Konsthallens väggar, golv och loft i besittning. Jag har sett fotokonst, objekt, skulpturer, teckningar, grafik, keramik. Rekonstruktioner av konstnärshem. Stolarna ska inte heller glömmas bort. Stolar som objekt. Som design. Som konst. Och så måleri förstås. Måleri i skilda tekniker. Figurativt och nonfigurativt. Expressiva eruptioner och stillnad fotorealism. Konkretism, minimalism. Färgsprakande med knockouteffekter, lyriskt nedtonade till gryningsljus och skymningsmörker. Tillsammans representerar knippet av utställningar ett spektrum som sträcker sig från konstens A till dess Ö. Dessutom återspeglar de inte bara Kjell Åke Gustafssons fingertoppskänsla för god konst utan också hans eklektiska smak och vidsyn. En vidsyn som trots att den ter sig gränslös ändå inte är kravlös.
När jag ser tillbaka på de gångna årens många utställningar inser jag att det alla olikheter till trots ändå finns en röd tråd som förbinder dem. En tråd som tvinnats av till lika delar ett orubbligt krav på kvalitet och ett lika orubbligt krav på att varje visat verk ska vara förankrat i en estetisk grundsyn. En dimension som i konstens dagsläge annars skrämmande ofta betraktas som överkurs. Kvalitet och estetik i ständigt nya och ofta överraskande konstellationer. Det första ögonblickets kärlek till Konsthallen i Hishult har med åren blivit permanent.
Britte Montigny
En Kyrkby
Hishult är en kyrkby i Laholms kommun där befolkningen krymper, men besökstalen växer. I byn finns attraktioner som den vackra kyrkan, konsthallen, två gästgivargårdar, gamla bron över Smedjeån. Det som nu ser till att det kommer besökare till byn är framför allt kombinationen konsthall/gästgivargård. Eller Kokkonsthallen. Kokkonst är inte någonting som kom med Tv-kockarna. Det har varit ett mått på skicklighet i köket länge, ända sedan den inhemska husmanskosten fick guldkant av invandrande kockar långväga ifrån.
Enligt Svenska Akademiens ordlista så kom begreppet in i svenska språket redan 1639, alltså ungefär samtidigt som Hishults kyrka fick sin åttkantiga dopfunt med baldakin, skuren i kärnek, ett gediget renässansarbete med evangelisterna avbildade runt foten. Men symbiosen mellan kok och konst får liksom en alldeles särskild laddning här i Hishult, i kombinationen av den gamla gästgivargården och den jämförelsevis nya konsthallen. Uttryck blir smaker, program blir menyer och hängningar blir uppläggningar.
Presentationen är lika viktig i båda lokalerna, som förresten flyter ihop så att men inte riktigt vet var det ena börjar och det andra slutar. Som om det nu skulle spela någon roll. Det är klart att den här kombinationen drar folk. Det finns inte så många gästgivargårdar kvar, inte som serverar mat ovanför turistmenyn i vart fall. Konsthallar finns det däremot gott om, men det är dessvärre lite väl många med turistmenyer där också.
Alltsedan premiärutställningen med Olle Kåks 1994 och under de två decennierna som nu gått har Kjell Åke Gustafsson bjudit in och serverat de konstnärer han verkligen själv vill se, samla och bli vän med. Men som han också brinner för att dela med andra. Med bredd vad gäller material och genre, men smalt vad gäller kvaliteten. Bara från översta hyllan med fokus på det bästa av det närmaste. Nordisk ”husmanskonst” med guldkant, om man så vill. Eftersom jag själv är en produkt av en kallskänka och en konstsmed, så förstår jag var Kjell Åke kommer ifrån, och ibland också vart han är på väg. Han uppskattar som jag andra element i konsten, utöver den utsökta estetiken, de lärda referenserna och de numera oundvikliga appropriationerna. Han värderar delaktigheten högt, liksom det personliga tilltalet och inte minst det som hantverket kan tillföra. Allt det där som man upptäcker först när man tror att man sett konstverket.
Sune Nordgren hösten 2013
