Mari Rantanen

Långt borta och nära

Under senare år har Mari Rantanen – född i finska Espoo men sedan 25 år med ateljé i Stockholm – fått allt fler offentliga uppdrag. Hennes monumentala konstverk återfinns nu i simhallar och skolor, på husfasader, i tunnelbanestationer (”Odens trädgård” för Citybanans station vid Odenplan, 2017) och nu, så sent som i år, i Akademiska sjukhusets i Uppsala hisshallar och korridorer.

Något som knappast är att undra över. Mari Rantanens konst är som klippt och skuren för offentliga miljöer. När nu Konsthallen Hishult med Mari Rantanens utställning ”Thinking and Dreaming” gör det möjligt för besökare att möta hennes konst på nära håll, slås man omedelbart av de visade verkens monumentala kvaliteter. Kompositionerna är anslående enkla. Färgerna rena. Mönstren lekfulla, rytmiska, elegant repetitiva. Å ena sidan tycks de ha sina rötter i den konkretistiska traditionen med start i det tidiga 1900-talet, å den andra i den figurativa konsten – låt vara att det handlar om långtgående stiliseringar av växter, främst blommor och inte minst av drömmar. Eller kanske snarare visioner. Visioner
om en strävan uppåt. Om ljus, värme, kärlek. Om den sublima kärlek som döljer sig i Varat utan att kunna fångas vare sig i ord eller bild. En dimension som inte nödvändigtvis är religiös, men väl andlig och som Mari Rantanen understryker genom att återkommande använda guldfärg som fond eller till accenter. Den andliga dimensionen leder ofelbart tankarna till Hilma af Klint, en konstnär som väckte Mari Rantanens intresse redan i slutet av 1980-talet, det vill säga långt innan resten av världen fick upp ögonen för hennes metafysiska, på en gång föreställande och icke föreställande, måleri.

Den anade närheten till Hilma af Klints konst ligger på det känslomässiga, intuitiva planet. Några faktiska likheter eller inlån är det inte tal om. Mari Rantanens konst är alltigenom unik, särskiljande och högst personlig. Ändå skapar den en känsla av trygghet, den form av trygghet som bara det välkända kan skänka. Unik och ändå välbekant. Hur är det möjligt? Svaret ligger förmodligen i att Mari Rantanen bygger sin konst på en i historien välförankrad grund. Med ett förflutet som professor vid Svenska Kungliga Konstakademien, kan Mari Rantanen sin konsthistoria. Visuellt och framför allt emotionellt har den etsat sig in i hennes själ där den ger hennes tankar och drömmar vingar. Via rikt flödande associationer och med hjälp av såväl mallar som digitala metoder och minutiöst konsthantverk fogar hon med sin konst nya och uppdaterade länkar till den konsthistoriska traditionen. Hilma af Klint har jag redan nämnt. Färgerna och det återkommande bruket av guld väcker andra associationer. I den bysantinska och medeltida konsten användes guld för att markera en utomjordisk/gudomlig verklighet. I de rent rosa,
orange och violetta tonerna, liksom i de klart blå och lysande gröna nyanserna möter ekon från Giotto och det italienska trecentomåleriet. Kraftfullt. Monumentalt. Men så var också Giotto det tidiga 1300-talets mest anlitade konstnär då det gällde offentliga uppdrag. Det handlar om konst avsedd att ses på avstånd. Också i Giotto har Mari Rantanen en själsfrände.

På Plan 2 visas ett antal mindre serigrafier, bland annat tre på temat ”See me feel me”. Här är det inte avstånd utan närhet som gäller. Abstrakta figurer tycks sväva över en bakgrund med stjärnor som tecknats med hårstråtunna linjer av guld.
Stjärnorna, berättar Mari Rantanen för mig, har inspirerats av mönstren i de florstunna tyger som återges i den florentinska 1400-talskonsten, bland annat i Fra Angelicos fresker i San Marco-klostret.

Men inte bara stämningar från italiensk 1300- och 1400-talskonst kan skönjas i Mari Rantanens verk. Med vidöppna sinnen och emotionell hudlöshet absorberar hon intryck från konstens olika epoker. När vi under rundvandringen i utställningen stannar framför den mittersta målningen i triptyken ”It is now or never” berättar hon att den har sitt ursprung i Edward Munchs ”Kyssen” där mannen och kvinnan smält samman till en odelbar helhet. Uppåtsträvande och på ömse sidor flankerade av omsorgsfullt tecknade utropstecken fyllda av stiliserade växt- och blomsterornament.

Giotto. Fra Angelico. Munch. Tre figurativa konstnärer som “återuppstått” i en fullständigt ny skepnad. Ny? Egentligen inte. Till syvende og sist handlar det om reduceringar, förenklingar av syn- och känslointryck. Såväl Malevitj som Mondrian – ytterligare ett par av de konstnärer som Mari Rantanen refererar till – fann fram till suprematismen respektive neoplasticismen genom gradvisa reduceringar av från början figurativa motiv. Mari Rantanen är inne på samma väg. Men istället för att utgå från figurativa förebilder utgår hon från de känslor de väcker. Positiva känslor med doft av värme, hopp, kärlek, blommor och grönska som med omedelbar verkan smittar av sig på dem som upplever hennes konst. På långt håll i offentliga miljöer. På nära håll i Konsthallen Hishult

Av Britte Montigny

Se utställningen i 3D

Bildgalleri