August Nilsson

Första minnet jag har från Råmebo är när min äldsta dotters mamma, Terece, höll upp henne så att hon kunde se ut genom fönstret mot skogen. Jag stod ute i sommarsolen och fixade med något i trädgården och tog en bild av dem med min analoga kamera. Det var som ett ljummet stiltje mitt i våra annars så hektiska liv i stan. Vi bestämde oss för att provbo i min svärfars barndomshem med vår lilla dotter Rosa under den sommaren.

Huset hade stått tomt i 7 eller 8 år. Ladan höll på att rasa samman och överallt på tomten fanns det skatter att gräva fram. Gamla sodaflaskor, bultar, grimmor och mjölkdon. Råmebo ligger strax utanför Simlångsdalen om du kör mot Oskarström, innan Amböke men efter Vinnalt. Jag hade bara bott i städer innan så för mig var det här så exotiskt det bara kunde bli. Lokatt och räv hade synts till, berättade kusinen Marcus som numera är granne i huset intill. Han har runt hundra nötkreatur, katten Jansson, och hunden Lisa som vaktar huset. Kossorna betar ibland precis utanför mitt fönster.

I Råmebo känner alla varandra. I den lilla mataffären får man höra det mesta. Klaustrofobiskt kan tyckas men jag hade inte känt en sådan här samhörighet, eller snarare önskan att få tillhöra någon specifik geografisk plats på väldigt länge. Jag behövde helt enkelt leva i skogen i lilla Råmebo.

Ett par år senare, när vi återvänt till Stockholm, kom covidpandemin. Alla var i princip instängda i sina hem. En tidig morgon när jag pendlade till mitt jobb på ett lager, med två-tre byten av tåg vid Gullmarsplan och Slussen, så hamnade jag framför en medelålders man. Han skrek och var
iförd en full krigsmundering, hemmasnickrad av attiraljer från Biltema och Clas Ohlson. I handen höll han en lång pinne med varningstejp, som han snurrade samtidigt som han gjorde piruetter. Pinnen var lika lång som Socialstyrelsens avståndsrekommendation till medmänniskor. Det var droppen, kände jag.

Vi sa upp kontraktet till vår 45 kvadratmeter stora lägenhet och min fru sålde sitt café. Lägenheten hade vi köat i 13 år för att få och knappt hunnit bo in oss i, men det här funkade inte. Varken ekonomiskt eller själsligt. Med två små barn flyttade vi in i min fru Terece tonårsrum hos mina svärföräldrar, tre mil från det tänkta boningshuset.

Strax innan jul kunde vi börja sova i vårt hus i Råmebo. Snickarna var långt ifrån klara men det fick gå ändå. Vi sov i långkalsonger med raggsockarna på. Jag hade dessutom mössa. Det var egentligen inte kallt har jag förstått nu, men jag var helt enkelt inte van vid det livet. Visst hade jag varit ett sommarbarn några år på en bondgård utanför Tomelilla, men att leva så här var helt nytt för mig. Ju bättre jag mådde desto mer kom minnena tillbaka från somrarna i Skåne. Från träskorna jag fick spola av från gödsel, eller när syrran duschade mig med kallt vatten från trädgårdsslangen (vi hade varken toalett, dusch eller varmvatten) innan jag fick gå in och äta vid matbordet. Min limpsadel till cykeln. Kvällssolen över åkrarna och när morgonens rapsfält susade förbi fönstret i den gamla bensindoftande Saaben. Allt kom sakta tillbaka. Nu kunde mina egna barn få en möjlighet att uppleva liknande saker under sin barndom.

Sen vi flyttade hit har jag frekvent fotograferat med min mobilkamera när jag går i skogen och på tomten runt huset. Paletten i Råmebo hade jag aldrig kunnat googla mig fram till. Den pendlar mellan violettstänkta snöytor, rosa himmel och kadmiumorange höstlöv. Ockrabas och kaputt mortum möts i förmultnande benrester där det lokala jaktlaget dragit fram.

En del av mobilbilderna fick ligga till grund för motiven till denna utställning. Den övriga inspirationen kommer från en stor kartong med diabilder från tidigt 70-tal till sent 80-tal, som mina svärföräldrar gav mig. De tillför utställningen en liten del av Råmebos historia.

”Rotvälta” är utställningens titel av två anledningar:
– Den finaste rotvälta jag har sett var just i Råmebo.
– Rotvältan är en symbol för mig när något mäktigt faller och blottar sitt innersta väsen. Sitt regelverk om du så vill, eller sin sjukdom.

Välkommen till min värld:-)
/August

Utställningen i 3D

Bildgalleri