Björn Wessman

Björn Wessman på Konsthallen Hishult behöver väl knappast någon djupare och övertygande presentation. De flesta som har upplevt någon av Björns sommarutställningar (senast 2019) lär inte ha glömt detta. Denna gång kommer det ändå kännas nytt. De storslagna panoramorna av den Svenska fjällvärlden eller de Franska vinfälten har bytts ut mot träsk och kärr från Värmdös snårskogar. Björn har hämtat inspiration och motiv från sin närmiljö i och omkring ateljén i Sollenkroka på Värmdö, Stockholms ytterskärgård. En oväntad men spännande känsla som osökt för tankarna till Björn Wessmans måleri på 80-talet, men med en kanske starkare kolorit än någonsin. Var beredd och håll i hatten! Björn kommer också att ge ut en ny bok, PANGEA, som kommer att finnas till försäljning under utställningen.

Pingstdagen, den 5 juni, hämtade jag upp Konsthallens hovfotograf Håkan Elofsson* på stationen
i Markaryd. Med transportbussen tog vi sikte mot Wessmanland, dvs Sollenkroka, udden längst
ut på Värmdö i Stockholms södra skärgård. Det var tre huvudsyften, förutom att som vanligt
ivrigt och villigt njuta av Björn Wessmans gästfrihet. Utställningen skulle planeras i lite mer
detalj, målningarna skulle packas för transporten hem och Håkan skulle på sitt personliga sätt
dokumentera konstnären i miljö, både vad gäller ateljé, rhododendronparken och under Björns
vandringar i den omgivning där han hämtat mycket inspiration inför denna utställning.

KÅ (Kjell Åke Gustafsson)
Björn, ännu en gång en utställning på Konsthallen Hishult – börjar bli lite svårt att hålla koll på vilken det är i ordningen**, men spelar mindre roll för det är lika efterlängtat – av alla! Denna gång med en utställning som Du kallar ÖNS HJÄRTA och det bör väl betyda att Du syftar på Din plats för målningarnas tillkomst, längst ut på Värmdö i Sollenkroka där Du har Ditt tillhåll med ateljé och bostad.
Men jag vill minnas att när Du bytte ateljé, från den i Vällingby till Din nuvarande, så sa du ungefär som så – ”nu tror nog många att jag skall bli en skärgårdsmålare, men det kommer inte att ske. Mina motiv kommer inte att vara från min närmiljö”! Redan för ca 5-6 år sedan kunde det så försiktigt dyka upp skärgårdsmotiv och sedan har Du också haft Din vackra rhododendronpark som inspiration och motivval.
Inför denna utställning känns det nästan som Du har haft blicken ner i buskar, bland rotvältor och kärr. Faktiskt lite likheter med hur Ditt måleri såg ut under mitten av 1980-talet, i alla fall upplever jag det så. Naturligtvis med en helt annan färgpalett, men ändå!
Du har ändrat Dig?

BW (Björn Wessman)
Ingenting och allt har ändrats de senaste tre åren. Vi har alla varit med om en tid ur led vad gäller hälsa och möjligheter att röra sig och resa. Två år har jag isolerats på ön i hopp om att slippa pandemins åverkan. På gott och ont. Det goda är mina utforskningar av reservatet på ön jag lever min mesta tid på. Vindö Park min egen 3D projektion av naturen, ett måleri med klippor, träd, rododendronbuskar, mossor och lingonris som växer samman i ett naturligt samtal om naturens nätverkande, har jag bokstavligen framför ögonen. Under åren som gått sedan utställningen Alla Landskap 2019, har jag och vår hund Lizzy korsat våra spår otaliga gånger i skogens nätverk av stigar.
”I målarprojektet ÖNS HJÄRTA, vänder jag ryggen åt kustlinjen och blickar inåt. I skärgårdens inre möter jag kärrmarker och träsk, våta håligheter som speglar väder och skogens dolda strukturer. Rotvältornas groteska undersidor lurar ögat och tycks som Huldrans svarta ryggtavla.”(Utdrag ur nya boken PANGEA)

Som om en cirkelrörelse har jag hittat tillbaka till ett kontrastrikt mörker likt mitt 80talsmåleri, men med en färgstarkare palett hämtad från de sydländska landskapen. En sann syntes kanske, men ingenting är hugget i sten! En målare ändrar inte stil, men förhoppningsvis utvecklas både konstnären och tavlorna
i uttryck. Förfärligt vore det annars. En gammal devis lyder ”gräv där du står”. I snart tre år har jag gjort just det; hämtat inspiration från omgivningarna.

KÅ
Du har ju också en ateljé i södra Frankrike, där du också ”gräver där du står”, men betyder det att Dina landskapsmålningar från södern kommer att bli mörkare och färgstarkare. Finns det något samband i allt det här, likt en dominoeffekt?
Och hur kommer det att påverka Ditt måleri ”Norrifrån”?
BW
..Najnajnaj som du brukar säga, det finns inga heliga band mellan vad som är passerat och det nya. Jag gör mig inga regler jag inte kan hålla. Gjort är gjort och så går vi vidare. MEN jag måste kunna tillåta mig själv att inspireras av nyvunna insikter vid tillbakablickande måleri. Inför en utställning för 2 år sedan valde jag att under sommaren i min ateljé i Aniane låta mig inspireras av morgonens powerwalks över vinkullarna. Jag lyssnade kärleksfylld på sommargyllingen, den gulaste fågeln med svarta vingar. Liksom
jag besökte biätarnas näste just innan deras uppflog från svarta håligheter i den röda vägbrinken. Registrerade händelserna i videosnuttar på Iphonen och målade sedan in en svärta jag tidigare undvikit i bilderna. Delacroix hävdade att skuggor är violetta, eller vilken färg som helst bara du balanserar målningens harmoni. Nu vågade jag nyttja en svärta som helst blandas av monastralblå, krapplack och såpgrön, en varm svärta. I de dunkla 80talsmålningarna använde jag samma recept men då var
den vita färgen den starka kontrasten. Norrland liksom sydvästra Frankrike gav mig en ”ljusare” syn på tillvaron.
Mina träsk mynnar inte i mörkerseende utan som alla flöden i havet, till slut.
Det hav som till slut åter ska omsluta Pangea, min vision om naturens läkande krafter.

Läs hela intervjun i katalogen om utställningen Öns Hjärta

Utställningen i 3D

Bildgalleri