Spegellandet

Självporträtt

Rebecka Bebben Andersson • Filippa Arrias • Lennart Aschenbrenner • Eva Bengtsson • Bård Breivik Tomas Byström • Leif Dodo Claesson • Lena Cronqvist • Jim Dine • Carin Ellberg • John E Franzén Assa Kauppi • Johan Killgren • Eva Klasson • Olle Kåks • Lotte Laserstein • Maria Miesenberger Martina Müntzing • Anna Odell • Ulrik Samuelson • Cindy Sherman • Martin Sjöberg • Sophi Vejrich Sissel Wibom • Hans Wigert • Dan Wolgers • Fredrik Wretman • Thomas Wågström

Text: samtal mellan Kjell Åke Gustafsson (KÅ) och Maria Miesenberger (MM)

(KÅ)
2024 har varit ett år av extraordinära kraftansamlingar vilket också inneburit en personlig tveksamhet och velig obeslutsamhet, som känts oroväckande främmande. Det finns kanske förklaringar till detta – men inga för mig kända!
Årets utställningar har varit en sådan vånda, det har varit svårt att få ett flyt i utställningsprogrammet efter snart 30 år och över 175 utställningar.
Till slut började pusselbitarna falla på plats, men vårens utställning var fortfarande olöst och med lite annalkande panikkänsla kom jag att tänka på ett utställningserbjudande jag fått av Maria Miesenberger om att visa en nedpackad utställning- eller kanske snarare upplevelserum: Spegelrummet. När jag träffade Maria och hennes man Johan Killgren (som tillsammans gjort projektet Spegelrummet för Märsta Konsthall 2014) visade det sig att det inte ensamt kunde bli en utställning. Suck! Men i efterföljande brainstorming kom Maria med förslaget; ”Det skulle kunna bli en utställning om och med självporträtt? Först får besökarna möta sig själva när de passerar Spegelrummet och sen kliver de in i en väld där konstnärer speglat sig själva genom självporträtt? En spegelbild är ju ett slags självporträtt? Dessutom har du ju själv samlat på självporträtt, och jag har även en mycket blygsam samling som kunde få bli grunden?”. Direkt startade en Namedropping med utställarförslag. Leif Dodo Claesson var ett namn som tidigt nämndes och han hade lämpligt nog ett självporträtt/spegelbild med namnet Spegellandet (hämtat från Lewis Carrolls bok Alice i Spegellandet) – vilket fick bli utställningsnamnet. Projektet var i gång, vilket var en stor lättnad. Maria erbjöd sig (spontant kanske lite oövertänkt och överilat?) att bjuda in våra önskade utställare i Stockholmsområdet och hantera dialog och verkutlämning med dessa (inte så enkelt som det kan låta). Ett enkelt beslut var att låta Dodo Claesson, med sina både starka och ömsinta verk ur projektet En början, få ta lite extra plats i det vita rummet.
Planen för hur utställningen skulle utformas kunde till stora delar följas, när den väl skulle komma på plats. Jag tror nog att vi båda kände oss väldigt nöjda och glada när vi sent på fredagen kunde pusta över resultatet. En mycket vacker, levande och tänkvärd utställning fylld av blickar som betraktar oss som besökare med också varandra och inte minst sig själva. Roger Westerberg fotograferade utställningen i takt med att vi blev färdiga och med resultatet av detta + fina texter vi fått lov att använda av konstnärerna, kunde vi tillsammans sedan slutföra projektet Spegellandet med att sammanställa och producera utställningskatalogen, som väldigt väl fångar in hela utställningen.
Ett större skulpturalt verk som tidigt syns i både utställning och katalog är Martin Sjöbergs Self Portrait by Proxy. Vackert och tänkvärt, men Marias berättelse på vernissagen om Martins fotoverk Man with Butterfly samt skulpturen Self Portrait by Proxy, tillförde en extra dimension väl värd att här återberätta.

(MM)
Det jag ville lyfta fram och förklara var att självporträtt inte bara är självbetraktelser utan ofta har kommit till genom en performativ handling – ett medvetet och utmanande agerande som krävs för att verket ska bli till. Det kan man tydligt se både i bland annat Martins, Annas och Leif Dodos verk.
För att ta bilden av sig själv (Man with Butterfly) ute i djungeln Uncharted Territories reste Martin till Argentina med sin gigantiska storformats kamera och arrangerade en slags dokumentär filminspelning. Han ville undersöka vad det skulle innebära att vara på en totalt främmande plats i ett helt okänt landskap, hur det skulle vara att spela en roll som samtidigt är en del av en identitetsundersökning. Det finns många berättelser i litteraturen om mäns galenskaper i främmande miljöer som slutar med fasa och terror. Martin ville se om det kunde skildras på ett annat sätt. Kamouflaget blev ett sätt att skydda sig och smälta in, men mer som ett djurs kamouflage än som en soldats.
Storformatsfotografi är något man oftast gör i studio då det är en extremt krävande teknik – Martin släpade med sig och placerade kameran i djungeln. Plötsligt satte sig fjärilen på hans bröst! Nu gällde det! Här fanns bilden! Men skulle fjärilen sitta kvar den en och en halv minut som krävs för att ta bilden!? Det gjorde den, förunderligt nog. Ögonblicket kunde fångas, målet var uppnått. En bild av det främmande – som inte känns farlig.
Skulpturen Self Portrait by Proxy kom också till genom en inte helt riskfri manöver. Martin ville göra en skulptur, ett självporträtt som uttryckte total hjälplöshet, men väldigt realistisk, detaljrik och porträttlik. Det fanns två referenser till verket: Dels upplevelsen från barndomen av neurosedyn barn. Martin tyckte som barn att de var så fina, det satte igång många tankar inom honom om vad det innebär att leva utan armar, att bara ha händer, de begränsningar det innebar att inte räcka fram ens till sin egen mun.
Den andra referensen var Dalton Trumbos film Johnny Got His Gun, berättelsen om hur en ung man blir inkallad till första världskriget och på sin första dag blir sprängd i bitar och vaknar upp instängd i sin egen stympade kropp oförmögen att kommunicera.
Martin fyllde en hink med alginat – ett naturligt och giftfritt formtagnings material som tandläkare använder för att göra avgjutningar med – satte slangar i näsan och dök ner med huvudet i hinken. Detta var tredje försöket, materialet började ta slut, det var nu eller aldrig. Det tar cirka två minuter för alginatet att omvandlas från vätska till gelé med ett väldigt exakt avtryck. Det är ett mycket skört material när det stelnat – men ska vara ofarligt för kroppen. Martin hade bestämt sig för att han ville ha ögonen och munnen öppen – en mycket ovanlig och utmanande pose för en avgjutning. Väl nere i hinken hörs ett gurglande ljud – vätskan har sipprat in i slangarna genom vilka Martin andas. Gjutningen måste avbrytas – tänker vi som står runt om och assisterar Martin – men så tänker inte Martin. Det måste gå! Som gammal fridykare håller Martin andan och håller ett fast grepp om hinken. Vi andra hyperventilerar och börjar banka Martin på ryggen: Kom upp! Drunkna inte! Efter en evighet ger Martin tecken om att han ska komma upp, att massan stelnat och formtagningen är klar. Den blev perfekt. Kompletterad med fötter, som änglavingar och de vädjande händerna är porträttet klart. Två veckor senare nyser Martin ut en perfekt avgjutning av sina bihålor…

(KÅ)
Maria, du nämner både Leif Dodo Claesson och Anna Odell. Dodo beskriver ju själv väldigt bra upprinnelsen och tillkomsten av sina porträtt i sin katalogtext och inte minst i sin bok En början. Kanske kräver Annas verk en kort historisk tillbakablick för att förstå innebörden? Anna hade ju också sin första separatutställning i Stockholm i början på året, då hela projektet premiärvisades.

(MM)
Anna Odell – mottagare av Sara Danius priset 2024 med motiveringen:
”För ett banbrytande och kompromisslöst konstnärskap som återupprättar människan.”
Flera av er minns kanske debatten kring Anna Odells examensverk från Konstfack
Okänd Kvinna, 2009 i vilket hon iscensatte självupplevda erfarenheter av omhändertagande och tvångsvård inom psykiatrin genom att genomföra ett realistiskt självmordsförsök på Västerbron i Stockholm eller hennes prisbelönta film Återträffen där hon konfronterar tidigare klasskamrater från skoltiden med hur de betett sig mot henne då.
I nya verket Psyket, 2024 går hon tillbaka till en avgörande händelse som bidrog till att hon kunde ta sig ur sin psykiatriska sjukdom. Med stor omsorg om sig själv och alla inblandade försöker hon kartlägga och förstå vad som hände och hur de ansvariga inom vården agerade i situationen och varför de gjorde – eller inte gjorde det. När Anna var 21 år var hon svårt psykiskt sjuk med diagnosen schizofreni och låg inlagd på sluten avdelning (vilket hon gjorde till och från i perioder mellan hon var 16-24 år). En manlig skötare inledde en relation med Anna när hon var inlagt. Hon blev gravid och födde en son.
Själv säger hon att det som kan betraktas som ett övergrepp förmodligen räddade henne, möjliggjorde att hon kunde ta sig ur sjukdomen och börja leva ett normalt liv. Men berättelsen om hur det gick till är skrämmande att ta del av. Så även slutsatsen från psykiatrin att hjälpen att bli frisk sällan kommer från den vård som ges idag. Verket består av en film, men också av en serie fotografier av vilka vi har med två i utställningen.
Fotografiernas titlar är hämtade ur Annas egen journal från den tiden. De heter:
Hon förmedlar att det ej skulle vara en lösning att dö kroppsligen och Ger dålig formell och emotionell kontakt. På bilderna ser vi Anna försöka nå fram till, ta hand om, trösta, stötta, förstå och hjälpa sig själv i olika situationer. Hon använder en docka av sig själv i naturlig storlek som spegelbild. De är otroligt starka. När jag såg utställningen i sin helhet för några månader sedan blev jag helt knockad. Det är så starkt! Det är så otroligt modigt! Det är en kraftfull inlaga i kritiken mot psykiatrin idag, men det är gjort med så mycket omsorg och kärlek. Jag är djupt imponerad av och stolt över Annas mod och skärpa och otroligt glad över att vi lyckades få låna in hennes verk till utställningen.

(KÅ)
Vi har även ett väldigt starkt verk av den norske skulptören Bård Breivik, War Paint #5. För nästan 10 år sedan fick Bård ett fruktansvärt besked, en obotlig cancerdiagnosg. I sina val för att bekämpa och beslut att besegra sjukdomen så startade Bård konstprojektet War Paint, där han lät en Make-up artist utföra ansiktsmålning vid olika tillfällen under sjukdomsförloppet, vilka också fotodokumenterades.
Slutresultatet blev 20 st bilder i serien. Projektet skulle sedan redovisas i bokform och som en konstutställning. Bård fick uppleva och godkänna slutresultatet men inte utställningen. Bård Breivik avled den 10 januari 2016. (Utställningen War Paint är planerad att visas på Konsthallen Hishult under 2025). För mig är nog detta utställningens starkaste självporträtt och för egen del har jag svårt att prata om det utan att bli rörd.
Detta porträtt som redovisar livets resa i dess slutskede står i stor kontrast till Sissel Wiboms Tora och jag, mamman med barnet, ett bejakande av framtiden.
Är det kanske så att självporträtt ofta är väldigt självutlämnande med starka innehåll, även om vi som betraktare inte alltid får möjlighet att ta del av vad de handlar om för konstnären? Ett exempel på en konstnär som hela sitt konstnärsliv arbetat med självporträtt är Lena Cronqvist.

(MM)
Ja, om Lenas arbeten finns en fin text av Dan Wolgers i katalogen. Den fanns med som inledning till Lenas stora mycket uppmärksammade utställning Lena Cronqvist – Sex Decennier på Konstakademin i Stockholm nu i våras. Verket skulle varit med i den utställningen men fick (som tur var!) inte plats så att Lena kunde låna ut det till oss.
Vi har verkligen haft flyt! I stort sett har vi lyckat få med alla vi drömt om på ett eller annat sätt. Det har varit en rolig resa – med ett superfint resultat – om jag får säga det själv.

(KÅ)
Allt har varit och blev också extraordinärt. Ännu en gång ett stort tack till Dig Maria för all hjälp och support. En stor tacksamhet till alla konstnärer som bidragit med lån och på olika sätt hjälp till för att denna utställning skulle kunna genomföras – TackTack :–)

Utställningen i 3D

Bildgalleri