George Oddner

Georg Oddner (1923-2007)

Georg Oddners bildskapande sträcker sig över ett drygt halvsekel. Han har fotograferat allt och alla, för alla tänkbara uppdragsgivare och för sig själv. Variationsrikedomen är oändlig och hans motivvärld gränslös. Hans förhållande till motiven bygger på eftertanke och humanism, på respekt, integritetsvilja och samtidigt mänsklig närhet. Allt detta lyser genom i hans bilder och gör honom så unik som fotograf.

1958 var Georg Oddner med och bildade Tio Fotografer i Stockholm (senare bildade de också Tiofoto bildbyrå). De övriga medlemmarna bestod av Sten Didrik Bellander, Harry Dittmer, Sven Gillsäter, Rune Hassner, Tore Johnson, Hans Malmberg, Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld och Lennart Olson. Förebilden för gruppen var den franska bildbyrån Magnum som bildades 1947 i Paris och New York.

GEORG ODDNER – VARJE ÖGONBLICK ÄR EN DEL AV EVIGHETEN

Även efter sin bortgång 2007 är och förblir Georg Oddner (född 1923) en av våra ”mesta” fotografer. En av dem som tillsammans med bland andra Hans Hammarskiöld, Sven Gillsäter och Lennart Nilson ingick i den numer legendariska fotogruppen ”Tio fotografer” som bildades 1958. Med sin kamera utforskade Georg Oddner världen och människorna. Makrokosmos såväl som mikrokosmos. Inget var för stort. Eller för smått. Inget var förutsägbart. Inget var omöjligt. Allt var ägnat att förvåna, att fästa på ett negativ, att hålla kvar i minnet, i tiden.

Georg Oddner var, bokstavligt talat, multikulturell. Tentaklerna sträckte sig mot Ryssland och resten av världen, mot konsten och musiken (han var ju trummis i Putte Wickmans orkester) innan allt, redan 1950, stämde möte i dåtidens förmodligen hetaste konstform: fotografiet. Det nyfikna, närgångna, dokumenterande fotografiet som introducerats av fotografer som Henri Cartier-Bresson (1908-2004) och Robert Capra och följdes upp av amerikaner som Arnold Newman, Richard Avedon och Irving Penn. Ett vitt spektrum av fotografer med den svart-vita filmen och ögonblicksnärvaron som gemensam nämnare. Den unge Georg Oddner var lika mottaglig för intryck som den mest ljuskänsliga film. Men också tuff nog att följa sin egen intuition – som till exempel att välja färgfilm när det kändes mest rätt som i det tidiga 1960-talets modereportage. Redan i Konsthallens Förstuga lyckas verken förmedla något av den enorma spännvidden i Georg Oddners fotokonst. Den häpnadsväckande övergången från världsomspännande, svart-vita perspektiv i foton av New Yorks skyline (1951); av liten tjej på upptäcktsfärd i ett av Agras tempel (1956); av en skrattande skolklass i Japan (1956); av en betbrygga vid ett sockerbruk i Skåne (1970); av ett bortkastat paraply vid World Trade Center (2001)… till steget från mikro- till makrokosmos i 1990-talets närgångna studier av vissnade höstlöv i Malmös parker. Till kvarhållandet av den förunderliga, genomskinliga skönheten i ett torkat blomblad fångat i det ögonblick av evigheten innan det förintas, förs bort, förmultnar. Mot slutet av sitt liv fann Georg Oddner en ny nisch, fylld av åldrandets skönhet.

I Förstugan möter således arkitektur, människor, natur. Bildernas komposition, som Oddner skapade innan han tryckte på slutaren, är harmonisk, framburen av en lågmäld men omisskännlig rytm som jag upplever som ett eko av hans tid som jazztrummis. Runt hörnet in till själva Konsthallen möter Porträttfotografen Georg Oddner. När han i slutet av 1940-talet lämnade jazzen och trummorna bakom sig och tog till New York fick han jobb som assistent åt den redan då legendariske Richard Avedon.
En modefotograf som krävde att varje modebild skulle ha något extra som inte bara handlade om kläder (!). Att Oddner var lyhörd visade han redan 1956 i ett reportage om svenskt mode i Paris där miljöerna var valda för att ge innehåll och autenticitet åt bilderna – inte bara mode! Jag har redan nämnt att Arnold Newman var tidens mest kände amerikanske porträttfotograf, specialiserad på att låta komposition och rekvisita understryka modellernas yrken. Att Georg Oddner var lyhörd också här illustrerar en dryg handfull närmast geniala porträtt av Sten Broman, Bo Widerberg, Ingemar Bergman, Naima Wifstrand. Några attribut – annat än sina egna – var dock inte Georg Oddners mest berömda modell, Anita Ekberg, i behov av. Hon var sig själv: storslagen helt enkelt i de tre avskalade bilder som hänger tillsammans i Konsthallens ”porträttrum”.

Konsthallen i övrigt har tillägnats vad som enklast kan beskrivas ”oddnerska” ikoner. De uppskakande reportagebilderna från Vietnam. De jordnära bilderna från Ryssland, det vill säga dåvarande Sovjetunionen, som avslöjar något av Georg Oddners dualistiska känslor för sin mors födelseland. Från badsemestrar i Narva. Från böndernas slit på fälten. Här möter den nästan paralyserande lugna bilden av Mannen med boken (Rostov 1955) som leder tankarna till Oddners föräldrahem där modern ville ha mat på bordet medan fadern hellre ville ha böcker. Till ikonerna hör också (alldeles självklart) matrosen som med lyckliga ögon för sin tjej över dansgolvet. Den ödesmättade Segertrappan i Stalingrad som ofelbart får mig att tänka på Potemkintrappan i Eisensteins klassiska stumfilm ”Pansarkryssaren Potemkin” från 1925. Fåraherden i Azerbaijan med det nyfödda lammet i sin famn. Ja, varje bild är värd att nämna. Varje foto har sin egen historia.

På övre planet väntar ytterligare ikoner: Det magiska perspektivet i motljusstudien av den smala månbron över ett vattendrag i Guilin (Kina) från 1994. Ett fåtal bilder från resan i Peru 1955 – de hade gärna kunnat vara flera! Denna minnesmättade tillbakabaka på Georg Oddners konstnärskap slutar som den inleddes i förstugan: i Vita rummet hänger verk från 1990-talet – främst serierna Granatäpple från 1999 och Öppet tempus/Namnlösa växter mot svart (2000). Lika nostalgiskt vackert som texten till Jacques Prèverts ”Les feuilles mortes” (tolkad av Yves Montand) handlar Georg Oddners mollstämt färgmättade bilder om åldrandets skönhet och upprepar mantrat om ögonblicket som en del av evigheten.

Av Britte Montigny

Se utställningen i 3D

Bildgalleri