Open Book
Keyboard
MacBook
Crocus
Blueberries
Light Bulb
Reed
Stacks Image 13093
Doris Bloom    Woody Place 2.0.1.4    1 maj - 29 juni
  • Stacks Image 3789

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3790

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3793

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3802

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3805

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3809

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3825

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3832

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3839

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3840

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3851

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3854

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3861

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3865

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3866

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3872

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3873

    Caption Text

    Link
  • Stacks Image 3874

    Caption Text

    Link
  • Kataloger
  • Britte Montigny's recension
Tab 1
Tab 2
EVOLUTIONENS CYKEL
Efter nästan på dagen 5 år är Doris Bloom tillbaka i Hishult, denna gång med ett tvärsnitt målningar tillkomna under de senaste ca 25 åren, låt vara att merparten av de visade verken – oljemålningar och grafik i varierade tekniker – är daterade 2014.
Doris Bloom är född och uppvuxen i apartheiderans Sydafrika och kom, 22 år gammal, till Köpenhamn 1976. Likgiltigt var i världen hon befinner sig, förblir Sydafrika navet i hennes liv, i hennes konst. Ett nav varifrån allt – till exempel de första människorna - utgår och allt återvänder till i ett ständigt, evolutionärt och existentiellt kretslopp. Hon har kallat denna utställning Woody Place 2.0.1.4. ”Woody Place” syftar på trä och träd, på världens skogar som i årtusenden tjänat människorna, som blivit till hus och båtar, färdmedel som broar mellan kontinenter. De skövlas, förvandlas, återuppstår(?). Punkterna mellan siffrorna i årtalet markerar att just detta årtal är viktigt. En vändpunkt i ovannämnda evolutionära kretslopp som hennes konst til syvende og sidst handlar om. För 100 år sedan skrev vi 1914, 1.9.1.4. Det första efter 1913, året då världen ännu var optimistisk och som den tyske kulturjournalisten Florian Illies grundligt analyserat i boken ”1913” som utkom i fjol. En milstolpe som Doris Bloom refererar till. Så följde 1914. Det blev en vändpunkt. Första världskriget bröt ut och fick världen att ändra riktning och modernismens alla riktningar skapade ett gnistregn på konstens himmel. Genom att lägga 2.0.1.4 till titeln markerar Bloom att en cykel är avslutad och en ny tar sin början. Precis som 1914 brinner världen, brinner städer, människor. Men cykler följer inte nödvändigtvis efter varandra. De löper också parallellt med olika startpunkter. Något som den stora målningen med den surreella titeln ”Nobel Fish-N°10” från 2004 tycks vittna om. I mina ögon skildrar den ett Babels torn som brinner; ett vulkanutbrott med glödande lava där arkitekturformer – höghus, kontorskomplex – står som tomma stålskelett. Oberörda av eldens härjningar bidar de sin tid.
Arkitekturformer är återkommande element i Doris Blooms konst. De vittnar om människor varit i målningarnas landskap och antyder skeenden vi inte längre minns eller inte vill minnas. I en serie etsningar på det mångtydiga temat ”Don´t wreak the joint” anas bakom raster av trådfina linjer en stum, steril och till synes helt anonym kontorsbyggnad. Men så anonym är den inte. Där den ligger vid John Vorster Square i Johannesburg är den ett monument över apartheideran då den uppfördes av regimen för förhör och förvaring av fångar. Den får således inte glömmas, lika litet som Gulag och de tyska koncentrationslägren. Ändå tycks rastret ligga som ett dis mellan då och då, ett dis som riskerar att tätna med åren.
Med det kan också komma en vindpust eller en stormvind som blåser undan diset… vad det nu skulle föra med sig. Rastret är tvetydigt och det är också lagren av grå färg som i de stora målningarna ”Dissolution of form” från 1987 och ”Grey” från 1997 bara tillåter glimtar av underliggande färger, mönster och rytmer att skymta fram. Är de ridåer på väg att slutas för att fullborda en cykel eller ridåer på väg att lösas upp när en ny tar sin början?
Destruktion leder till att cykler sluts. ”Gold Fleece” (2014) väcker mina associationer till bulldozers i full fart med att jämna allt i sin väg. I ”Black and Blue” (2014) tornar ett genomskinligt skelett upp sig över arkitekturformationer och färger i expressivt kaos. I ”A measurable unit of value” (2014) leder en hudöverdragen robotkvinna i klassisk pose mina tankar till Francis Bacons existentiellt laddade påvemålningar från 1950-talet… Men färgerna antyder en ljusning. Närmast rokokoblonda vittnar de om gryning, om pånyttfödelse av en värld där ännu tomma arkitekturformationer tornar upp sig i nordiskt ljusa skogar och änder vaggar fram som påminnelser om livets återkomst. 2.0.1.4 är definitivt en restart.
I sina nya utställning är Doris Bloom mångtydig och flerdimensionell. Expressiv/kontemplativ; figurativ/nonfigurativ; mollstämd/durstämd. Summan av den omsorgsfullt hängda utställningens skiftande målningar (och etsningar) blir ett mikrokosmos som återspeglar den makrokosmiska evolutionens evigt föränderliga kretslopp.
Britte Montigny