Open Book
Keyboard
MacBook
Crocus
Blueberries
Light Bulb
Reed
Stacks Image 13125
Peter Hahne    23 augusti - 19 oktober 2014

LOADING
Stacks Image 4457
PETER HAHNE – ALLA HAV
Konsthallen Hishult har bytt skepnad och skiftat från sommar till gryende höst. Skulpturala verk av Maria Miesenberger dröjer sig visserligen kvar i Orangeri och skulpturpark men inne i konsthallen har Rolf Hanssons livliga och ljusskimrande färgabstraktioner fått lämna plats åt nya verk av Peter Hahne. Det var ungefär så mycket visste när jag, som en förberedelse till att se dessa verk på plats, satte mig vid datorn för att öppna PDF-filen med utställningskatalogen. Särskilt begeistrad över vad jag såg blev jag nu inte. Snarare tvärtom. (Jag skulle dock komma att ändra uppfattning…)
På datorskärmen visualiserades – som jag uppfattade det – statiska kombinationer av platta, olikfärgade rektanglar. Som vore de en slags uppförstorade men koloristiskt återhållsamma utsnitt ur tyske Gerhard Richters färgprovkartor. En statisk Peter Hahne? Det verkade omöjligt. Och mina tankar letade sig bakåt i tiden. Till början av Hahnes karriär när han som nyutexaminerad konstnär från såväl Konstakademin i Stockholm som Kunstakademien i Köpenhamn tycktes ha förankrat sina rötter lika mycket i efterdyningarna av den europeiska efterkrigstidens lyriska abstraktioner som i ekot efter New York-skolans långt kaxigare abstrakta expressionism. Utan att för den skull helt släppa kontakten med de konkretistiska tendenser som Richard Mortensen i Köpenhamn förmedlat till honom. Redan här – strax före mitten av 1980-talet - ett komplext konstnärskap, präglat av en anad dualism mellan konkretistiska grundstrukturer och abstrakta färgfantasier. Den fortsatta utvecklingen går att rekonstruera, åtminstone i grova drag. Med glidande övergångar leder den från ett abstrakt måleri med otyglad, pulserande dynamik till former som svällt för att ibland tangera det föreställande: ett anat landskap, ett öga, ett glas, en skosula. Därefter stramas formerna åter upp och blir till spel mellan konkretistiska fält; förvandlas till ränder (som i serien År efter år från 2001). Den pulserande rytmen stannar av. Dynamiken manifesterar sig som en maktkamp mellan jämnstarka former, synliggjorda i välavvägda kompositioner som laddar dukarna med mödosamt tillbakahållen energi. Horisontaler ställs mot vertikaler, rektanglar mot kvadrater, blonda färgfält mot dunkla.
Hela denna kedja av formmässiga, koloristiska och til syvende og sidst dynamiska strategier passerade revy när jag med stigande skepsis såg Peter Hahnes nya målningar växa fram på min datorskärm. Målningar som jag, som nämnts, uppfattade som statiska. Väl i Hishult och väl inne i konsthallen, ställd inför original i akvarell och olja, insåg jag att mina slutsatser om Hahnes nya målningar varit milt talat förhastade. Inte ens dagens avancerade kameror och reproduktionstekniker förmår att förmedla hela sanningen om ett konstverk. Min spontana misstro till att Peter Hahne skulle ha blivit statisk visade sig vara helt riktig. Dynamik i form av tillbakahållen energi i komposition och färger genomsyrar var och en av de sju stora oljemålningar som är tillägnade ”Alla hav”. Hav. Om något ett begrepp med naturlyriska undertoner. Här analytiskt betraktade och stiliserade till rektanglar vilka lånat sina färger från vatten och alger, från sand och himmel, från soluppgångar och regnmoln, från klipphällar och strandskogar. (Färger som styr mina associationer till den palett som Evert Taube målar med i sin ”Hylling till Bohuslän). Färger som ställs mot varandra i klingande ackord. Färger som tillåts tala ostörda av formen. Och vindarna far fram över färgytorna/havsytorna, vattrar dem, får dem att leva, fyller dem med rörelse, med dynamik – något som kameran alls inte förmedlat i den annars utmärkta katalogen. I de små akvarellerna fångar Hahne vattnets undflyende genomskinlighet och nyansrikedom.

I sviten ”Alla hav” har Peter Hahne med stor varsamhet och karakteristiskt återhållsamma medel smält samman det som jag uppfattar som de fyra hörnstenarna i sitt konstnärskap: formell konkretism och lyrisk abstraktion, sensibel kolorism och välavvägt tyglad dynamik.
Utan att ge avkall på sitt konstnärliga signum har Hahne ännu en gång givit sitt konstnärskap en ny framtoning. Bara det är imponerande.

Britte Montigny