Stacks Image 12997
Stacks Image 4865

DAWID – urval
FOTOKONST SOM GÄCKAR Konsthallen Hishult inleder utställningsåret 2015 med att visa verk av Dawid – fotografen som ställt alla hävdvunna definitioner av begrepp som foto och fotokonst på huvudet.
Dawid betraktas i dag som en av nutida svensk fotokonsts mest egensinniga företrädare. Med all rätt. Han har med åren gjort sig internationellt känd för sin konstnärliga flexibilitet, för sin ovilja att låta sig placeras i ett fack, för sin oortodoxt misstänksamma syn på det fotografiska mediet – i synnerhet när det gör anspråk på att förmedla ”sanningar” av ett eller annat slag. Men också för sin förmåga att ständigt hitta nya utmaningar för sin - trots det genuina misstroendet - fotobaserade kreativitet. I Hishult bjuds besökarna på ”Urval”, det vill säga omsorgsfullt valda och lika omsorgsfullt hängda smakprov från en handfull av de förmodligen hundratals hållplatser som kantat Dawids fotografiska resa från då till nu.
24 år gammal debuterade Dawid redan 1973 med den svartvita småbildsserien ”Ingen tycker om mig”. Den lämnade inga spår efter sig varför ”då” i det här fallet är 1983 – genombrottsåret. Liljevalchs visade ”Rost” – en serie grafiskt knivskarpa fotografier i svart och vitt, tagna med analog kamera, lyhört och målmedvetet framkallade i mörkrummet. Den optiska slagkraften var det inget fel på, inte heller det minimalistiska anslaget. Det enda som möjligen framkallade frågetecken var motiven. Svaret fanns i titeln. Rost. Rostfläckar och rosterosioner på krokiga spikar, snickarbods- och rännstensskrot. Funnet. Sett. Avslöjat. Makrofotograferat och synliggjort. Tillerkänt ett estetiskt egenvärde. Dessutom framkallande något av en aha-upplevelse. Där de hänger i ett sidorum till stora salen är det lätt – och förmodligen inte helt fel – att associera till två av 1900-talskonstens pionjärer: å ena sidan Marcel Duchamp som med sina ready mades förvandlade det banalt självklara och osedda till något extraordinärt och unikt, å den andra fotografen Christer Strömholm, som gav det mest fördolda - till exempel transvestiterna på Place Blanche - en plats i rampljuset. Han upphöjde dem till Bilder (stavat med stort B) och dokumenterade den bildburna ”sanningen” om ett verklighetsutsnitt. Utöver fototeknik och insikten om fotots status som Bild förmedlade han också kunskapen om verkligheten som motivkälla till Dawid under det år i början av 1970-talet då denne var elev vid Strömholms Fotoskola. I varje fall förmedlade han det som Dawid i sin fotokonst omtolkat till sanningssökandets essens: nödvändigheten av att ta sig förbi förutfattade meningar om vad som är sanning, om vad som är stort och smått, banalt och unikt, fult och vackert. För Dawid gav sökandet tidigt frukt: det finns ingenting så litet, så banalt och så likgiltigt att det inte äger en fotogenisk potential – det gäller bara att hitta den, skala av den och presentera den som det unikum den faktiskt är.
Det kan handla om rost. Det kan också handla om burkar, flaskor, köksredskap som gråmålade placerats i putsade nischer. Perfekt ljussatta, fotograferade med svartfilm vit och framkallade på dunigt papper som varsamt tillvaratar alla varma gråtoner, förvandlas de till utsökta stilleben (Serien ”Arbetsnamn skulptur” från 1982-1988), på konsthallen hängda redan i entrén. Här går tankarna till italienaren Giorgio Morandis avskalade och färgdämpade flask- och burkstilleben från 1900-talets första hälft. Två konstnärer skilda av tid och rum men förenade av sin omsorg om den vanligtvis obeaktade skönheten. Ytterligare två stillebenkonstnärer gör sig i sammanhanget påminda: spanjoren Sanchez Cotán (1600-talet) och fransmannen Jean-Baptiste Chardin (1700-talet) båda liksom Dawid och Morandi mästare i att skapa stor konst av vardagsbagateller.
Tre målare och Dawid. En koppling som för Dawid torde kännas självklar i synnerhet som han uppfattar gränserna mellan måleri och foto som flytande. Fotorealismens konstnärer målade som vore de fotografer. Varför skulle då en fotograf inte kunna fotografera som vore det en målning? Möjligheten till gränsöverskridande experiment ökade drastiskt när digital teknik ersatte analog och photoshopprogram, scanners och printers mörkrummet. Teknikerna kan också mötas på halva vägen, som när en nagelfil, i kolsvart siluett förstorad till en kolfiberkniv förvandlas till bevis för nyss begånget mord när röd akrylfärg med pensel eller fingrar dras ner från dess spets (Ur serien LL, 1999).
Dawid understryker att han aldrig ger sig ut på motivjakt. Det är motiven som kommer till honom och pockar på uppmärksamhet. En handfull ytterst vanliga nummerlappar (modell äldre) fotograferas, förstoras och upphöjs från skräp till målerisk pop-konst - blir till bilder med stort B! (ur serien # 2003 -). En påse gelégodis – ett lakritshjärta, en grön dödskalle, en orange fisk, en röd knapp med klöverbladsmönster och en missformad lakritsklump (ur serien MERIT 2005-2006) genomgår samma måleriska metamorfos och förvandlar samtidigt betraktarna till Gullivers likar på besök i jättarnas land. I mina ögon mest flagrant är dock Dawids upptäckt av den egna signaturkrumeluren. Han fotograferade den, vände bilden ett kvarts varv, förstorade den rejält – mycket rejält – och stod med ett kalligrafiskt mästerverk i handen. Det skulle kunna vara tecknat med rödkrita, men är det inte. (Ur serien RRR från 2008 -).
Utställningens inledande serie, Arbetsnamn skulptur, bärs fram av en ögonbedräglig tredimensionalitet och de avbildade objekten har påtagligt skulpturala kvaliteter, traditionellt åstadkomna genom ett välavvägt spel mellan förkortningar, ljus och skugga. Ändå känner Dawid ingen som helst längtan efter att arbeta med tredimensionella objekt. Tvärtom. I en intervju förklarade han rent ut att hans ”kick är transkriberingen från tre dimensioner till två – från objekt till fotografi”. Därmed är vi nästan framme vid utställningens näst sista hållplats, serien FSCC från 2007, som visas i övre galleriet. En serie miniracerbilar fotograferade uppifrån i distinkta färger och så totalt rensade från alla volymskapande skuggor att de framstår som bokmärksplatta, berövade sin gamla identitet och given en ny – från objekt till Bild. På den sista hållplatsen står det 2013. Den är hämtad ur serien MOR och transkriberingen har nått en ny dimension. Inga motiv finns kvar, varken platta eller tredimensionella. Bara färg, genomskinlig färg, på väg att förflyktigas och med nyanser lånade från grynings- eller skymningshimlar. En apoteos? Jag låter det vara osagt men det måleriska fotot är ett omtumlande och överraskande avslut på en utställning som har allt med fotokonst och mycket litet med foto att göra.

Britte Montigny
Konstkritiker
– som återkommer!